Det är Greklands Nationaldag och jag har inte lämnat huset idag.Känner mig varken särskilt nationalistisk eller tillhörande någon form av nation överhuvudtaget.
Kom hem tidigt i morse vid 04.30 tiden efter en ganska skum utekväll med folk ifrån klassen. Efter en snabbvisit på partiets högkvarter där det var månadsfest och ekonomisk insamling för partiet följde jag med några av mina klasskamrater ut till nattklubben ”Dogs”. Det var mer eller mindre smockfullt, men på något sätt kom vi inte bara in utan slapp betala inträde likväl. Att vi sedan var de enda som dansade där inne medan grekerna stod i sina klungor och betraktade oss som apor på skansen med små kommentarer om oss gav mig än mer tydlighet om att något inte ligger rätt till i detta samhälle. Kanske är det staden, kanske var det stället vi var på men det är tydligt att här råder en självgodhet och egocentrism som är så levande att man nästan kan ta på den. Vi avslutade kvällen i en taxi hem, vars priser är en av de stora fördelarna med att bo i Grekland, så en del flaggviftande får landet för den sakens skull.
Dagen i ära har jag mest ägnat åt att studera de läxor vi har blivit tilldelade, dock utan minsta engagemang. Det råder en slags vilsenhet blandat med rastlöshet i mitt huvud just nu. Det är i dessa stunder man saknar sina vänner, familj och någon att verkligen tala med ansikte mot ansikte men jag antar att den sortens vardag är slut för längesedan.Den slutade då jag för första gången gav mig iväg från min hemstad för att stilla nyfikenheten. Kanske vann jag en del men jag förlorade likväl en stor portion av närhet.
Kanske kommer jag alltid söka mig bortom horisonten i hopp om något mer? Jag tänker mycket på Sverige, vad som finns och inte finns där samt hurdana människorna är. Jag antar att mitt sinne börjar komma fatt min ålder men skall man lägga sig ner och leka skottskadad för det? Stundvis känner jag mig gammal och stundvis än ung och full med hopp. Detta har skapat en förvirring inom mig, tyvärr finns det inte någon där som kan engagera mig, peppa mig eller vägleda mig åt vart mitt sinne bör gå. Allt jag har är minnen av vad jag mött på vägen hit där jag är. Antar att idag är en dag som alla andra dagar dock med mer melankoli och uppgivenhet. Och nånstans finner jag en ilska för att det är så, mot en orättvisa jag ej kan beskriva eller beskylla någon för, den förblir outtalad. Kanske stavas den e-n-s-a-m-h-e-t?
”Jag befinner mig i en stor vattenpöl i stadens inre gränder, där trampar jag vatten men ingen tar vägen förbi min gränd, så mitt enda sällskap är ekot från mina simtag och mitt sinnes trötthet på att trampa vidare… ingen av dem ger mig svar…”
